”Det här vill jag göra hela livet”

Hilje Solstens hjärta klappar för renen.

Han bor vid vägs ände i Glen, fyller snart 22 och satsar sedan ett par år tillbaka fullt ut på renskötsel. För Hilje Solsten i Tåssåsens sameby finns ingen annan väg. Hans hjärta klappar för renen.

HILJE BJUDER på gott kokkaffe i föräldrarnas kök. Planen är att flytta in i huset som han tagit över efter farmor, men just nu är det mer en byggarbetsplats än ett hem.

– Man längtar till sommaren för man tänker att man ska få mer tid över då, och på sommaren längtar man till vintern av samma skäl. Men det blir aldrig mer tid över, säger Hilje och ler.

FÖR RENSKÖTSEL tar tid. Om hösten samlas byns alla renar ihop för renskiljning. En del djur ska slaktas, de andra vaccineras och fraktas till sina vinterbetesområden. Renarna som tillhör Hiljes familj betar i skogarna runt Gillhov. Här finns gott om lo och andra rovdjur, och renarna kräver ständig passning.

– Förut har farsan och jag pendlat mellan Glen och Gillhov varje dag, men i vinter har vi hyrt en stuga där nere, det var bra. Helst skulle vi vilja dela upp passningen mellan oss, men i vinter har renarna varit så spridda att vi har behövt vara två hela tiden, säger Hilje.

I APRIL, innan kalvningen, flyttas renarna upp till fjället där bevakningen fortsätter för att hålla koll på rovdjuren, skydda de högdräktiga vajorna och senare de nyfödda kalvarna.

VARJE SOMMAR kommer många vandrare och turister till Arådalen och Glen. De vet inte mycket om renar men de är nyfikna och stannar gärna för att titta när renarna samlas ihop för kalvmärkning i hagarna. Det är ett tålamodskrävande arbete där vajans öronmärke avläses i flykten och kalven vid hennes sida fångas in för att få ett likadant.

ATT SATSA på renskötseln var ett enkelt val för Hilje som har varit med i arbetet ända sedan han var liten.

– Jag tycker om att göra det här. Det är fritt, jag får vara utomhus och jag får lägga upp jobbet som jag vill – fast inte riktigt, det är ju djuren som bestämmer egentligen. Det som gör mig allra gladast i arbetet är när jag ser att renen mår bra och betar lugnt. Det är det man strävar efter hela tiden, säger Hilje.

ATT VARA RÄDD om markerna och naturen är en självklarhet för Hilje. Motsatsen vore att förstöra för renarna. Crosscykeln kör han utan att riva upp lav eller göra djupa spår i myrarna, och han snirklar försiktigt mellan nysatta skogsplantor. Vädret gör däremot som det vill. Vinterns ständiga växlingar mellan kyla och tö skapar islager som gör det svårare för renarna att hitta mat. På senare år har detta blivit vanligare.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om klimatförändringarna men det känns ju som att man måste ta det här på allvar nu. Jag vet inte vad det kommer att innebära för renskötseln, men jag vet att jag vill göra det här hela livet. Och jag hoppas att jag ska få egna barn som kan föra arvet vidare, säger Hilje.

I HÄGNET utanför huset går en ren som är honom särskilt kär. Daemies (på sydsamiska ”tam”) hittades i höstas ensam i en slalombacke på Vemdalsskalet och verkade helt orädd för människor. Märket visade att hon hörde till Hiljes familj. Daemies går ibland fritt på gården och hon gillar att leka med hunden. Hilje sätter sig på huk och ger henne en näve lav. Det ser ut som om de båda ler.

Lär dig mer om rennäringen:

Renen Daemies har ett eget Instagramkonto där du får följa bergslivet ur en rens synvinkel.

Instagram: daemies_länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Reportaget publicerades i magasinet Bergsliv 2020