Byggnadsvård för framtiden

– Jag skulle dammsuga och fick syn på en signatur när jag vände upp och ner på stolarna. ”Olof Esbjörnsson, Bergsbyn 1897”, stod det. Och vilket hantverk! Lätta, smäckra, eleganta och inte en spik!

SVANTE HELMBAEK TIRÉNS förtjusning över en gammal stol avslöjar ett genuint intresse för kulturhistoria. Till vardags jobbar han dels som curator med inriktning på arkitektur och konsthantverk, dels som frilansskribent för Gård & torp. Han har bostad i Stockholm, men hjärtat och rötterna har han här i Klasgården, en gård som han nu varsamt ska rusta.

– Sedan vill jag flytta till Hoverberg för gott. Jag har tillbringat mycket tid hos min pappa här på gården och jag bodde här när jag gick i högstadiet. Det har alltid känts som att komma hem, säger Svante.

VID RENOVERINGEN av Klasgården kommer Svante så långt det är möjligt att återbruka gamla byggnadsdelar och använda sig av traditionella material och tekniker. Detta förhållningssätt är han inte ensam om. De senaste 5-10 åren har intresset för genuin byggnadsvård, både av lantliga hus och städernas gamla lägenheter, formligen exploderat. Också ödehusrörelsen växer. I Sverige finns uppskattningsvis över 100 000 obebodda hus på väg mot förfall. Att försöka rädda dessa resurser har nästan blivit som en folkrörelse. I Facebookgruppen ”Jag räddade ett ödehus” delar människor erfarenheter, tips och kunskap i ämnet. Gruppen har 20 000 medlemmar.

– Jag tror att det ökade intresset bottnar i en allmän motreaktion till slit-och-släng, masskonsumtion och stress. Vi måste leva hållbart och ta hand om det vi har. Förr handlade byggnadsvård om romantik och nostalgi. Nu handlar det istället om framtiden. Den som tar hand om ett förfallet hus är inte längre en nörd, utan en som bidrar, säger Svante.

ATT DET ÄR OREALISTISKT dyrt och svårt att ta hand om illa åtgångna hus menar Svante är en myt. Tvärtom kan det många gånger bli billigare att behålla det gamla än att blåsa ut allting och köpa nytt. Visst krävs det viss händighet, men materialen är enkla och alla kan lära sig. Och så får man ju så mycket på köpet – ett hus med själ och en enorm kvalitet i virket som inte längre finns att köpa. Att bevara gamla hus och kulturmiljöer har dessutom stor betydelse för hela bygden.

– Det skapar kraft, självkänsla, glädje och kan inspirera andra till att göra samma sak. Kulturmiljöer är en enormt viktig resurs som, precis som naturmiljöer, ger ett mervärde till det som finns runt omkring. Det handlar inte alls om något museitänkade, tvärtom. Att ge omsorg till de gamla husen är helt avgörande för utvecklingen i en bygd, säger Svante.

SVANTE ÄR MYCKET intresserad av Hoverbergs historia. Han intervjuar äldre personer och dokumenterar i den mån han hinner. För att samla in fler berättelser och fotografier startade han 2016 Facebookgruppen Historia från Hoverberg som nu, till Svantes stora förvåning, har hela 700 intresserade medlemmar. Han ser gruppen som en ögonöppnare mot framtiden.

– För 100 år sedan fanns ett blomstrande näringsliv i Hoverberg trots att det bara bodde 500 personer här. Det kan vi åstadkomma igen. Småskaligheten är livsviktig för ett hållbart samhälle, säger Svante medan han öppnar Klasgårdens ytterdörr och vi kliver ut i vårsolen.

FÖR ATT UPPLEVA pågående byggnadsvård på nära håll tittar vi in i Strandgården där arbetet framskrider i lugn takt bland sågspån, verktyg och hängande takpapp. På tre sekunder förlorar sig Svante i en annan värld. Han lyser med sin ficklampa, han kliver på stolar, petar och synar. Och se där! En bit fernissad 1800-talstapet!

VI LÄMNAR honom här. Kanske är han ännu kvar, skrapande med nageln i gamla färglager som alla berättar en historia.